• Seuraavat tilaisuudet - kommande evenemang
  • Tue kampanjaani - Stöd min kampanj
  • Vihreät De Gröna
  • Vihreä Uusimaa

Blogi - Blog

8.8.

Posted by essen on augusti 8th, 2015

Tänään, 8. elokuuta, on tasan vuosi siitä, kun sain tietää että omituiset oireeni johtuvat leukemiasta, eli verisyövästä. Paljon on tapahtunut vuodessa, mutta kaiken kaikkiaan olen päässyt hämmästyttävän vähällä ja hoidot ovat purreet toivotulla tavalla. Nykyistä vointiani kysellään ihan koko ajan ja saan – välillä uuvuttavuuteen asti – toistaa että hyvin menee, mutta prosessi on pitkä eikä välttämättä lopu vielä vuosiin. Leukemian muoto josta kärsin, Philadelphia-kromosomipositiivinen (Ph+) akuutti lymfaattinen leukemia (ALL), on hyvin aggressiivinen ja herkkä uusiutumaan.

Syön edelleen useita lääkkeitä, käyn säännöllisesti verikokeissa, lääkärintarkastuksissa ja minulta otetaan luuydinnäytteitä jonka jälkeen näytteiden ja tutkimusten perusteella lääkitystäni hienosäädetään. Elämänlaatu ja vointi ovat käytännössä normalisoituneet, aloitin työt 300 sairauslomapäivän jälkeen 10. kesäkuuta. Makuaisti on melkein palautunut ja liikun paljon.

Kulunut vuosi on ollut tapahtumarikas. Hoidot ovat olleet ajoittain hyvinkin rankkoja ja sivuvaikutukset ikäviä. Sädehoidot ja solumyrkyt, joilla puhdistettiin luuydintä syövästä ja valmistauduttiin solusiirtoon, aiheuttivat muutoksia voinnissa, mielialassa, ruokahalussa… Painoni kävi alle 50 kg:ssa, lihakset kutistuivat välillä olemattomiin, hiukset hävisivät ja tulivat takaisin. Hassua kyllä, suorat ja ruskeat hiukseni vaihtuivat tummiin ja kihariin, sillä seurauksella etteivät vanhat ystäväni aina tunnista minua kun tapaamme. Hiusten muuttuminen ei kuulemma ole mitenkään tavatonta syöpähoitojen jälkeen.

Sain joulukuussa kantasoluja veljeltäni Patrickilta, jo siinä oli onnea mukana. Mahdollisuus sisarusten yhteensopivuudelle kantasolujen luovuttajina on vain 25%. Kantasolusiirto mahdollistaa täydellisen tervehtymisen, vaikkei mitenkään takaa sitä.

Kohtalontoverille, joka sairastui samaan aikaan kuin minä, löytyi sopiva lahjoittaja vasta kesän alussa. Hän tuulettikin facebookissa että nyt hänellä on kaksi syntymäpäivää, se vanha ja sitten siirtopäivä.

Itse siirto oli minulle kivuton prosessi, sain uudet kantasoluni verisiirteenä parissakymmenessä minuutissa. Veljeni sai kärsiä enemmän, kun joutui istumaan paikallaan useita tunteja lääkärien ohjatessa osan hänen verenkierrostaan dialyysin omaisesti laitteen kautta, joka poimi kantasoluja talteen. Seruraavana päivänä hän kärsi siirto”krapulasta”, pahoinvointi on yleinen seuraus.

Siirtoon liittyy myös riskejä, vastahyljintää (siirretyt solut kapinoivat uutta isäntäänsä vastaan) esiintyy yleisesti. Englanninkielinen termi GVH, Graft versus Host, kuvaa ilmiötä hyvin. Voimakas vastahyljintä voi olla hengenvaarallinen, mutta lievänä jopa toivottava tila.

Vastahyljintäreaktio prosessina siivoaa nurkkia jolloin syöpäsolujen viimeisetkin rippeet joutuvat uusien kantasolujen kynsiin, noin kuvainnollisesti. Tälläkin hetkellä minulla on pientä ihottumaa vastahyljinnän takia. Mutta yleisesti ottaen olen päässyt vähällä, hoidot ovat edenneet suunnitellusti ja pidän itseäni onnekkaana.

Olen aina ollut iloinen veronmaksaja ja kulunut vuosi on vain vahvistanut tätä näkemystä. Suomalainen julkinen sairaanhoito on huippulaadukasta ja KELAn korvausjärjestelmä toimii. En uskalla edes kuvitella mitä tämä kaikki olisi tullut maksamaan esimerkiksi USAssa. Osa lääkkeistäni maksavat satoja euroja per pakkaus, mutta koska vuosittainen maksukatto (n. 700 €) on saavutettu, maksan tällä hetkellä 1,50 €.

Olkaamme iloisia hyvinvointiyhteiskunnastamme, se toimii.

Leukemi

Posted by essen on augusti 14th, 2014

Jag har blivit diagnostiserad med en typ av ALL, en akut lymfatisk leukemi – cancer i blodet med andra ord. B-cellsversionen som jag har kallas även Burkitt leukemi. Den innebär att ryggmärgen inte klarar av att producera friska vita blodkroppar, de konkurreras ut av cancerceller som klonar sig. En allvarlig sjukdom med osäker utgång, men vården har utvecklats snabbt på sista tiden.

Man vet inte så mycket om vad ALL beror på, levnadsvanor lär inte påverka. Längre exponering för strålning eller starka kemikalier som benzen höjer risken, behandling av andra cancerformer likaså. Genetik kan spela in bara i vissa specifika fall som Downs syndrom, om jag förstått saken rätt, men de flesta insjuknanden förblir mysterium. Jag har inte varit intagen på sjukhus sedan armén på 80-talet, nu kommer jag att vara desto mera.

Det positiva är att jag fått höklassig vård i tid, obehandlad ALL leder till döden på 3-4 veckor. Jag har varit på HNS enhet för hematologi i Mejlans sedan fredagen, hur jag hamnade hit är en historia i sig, jag återger den nedan i form av en exkurs för dem som orkar läsa mera.

Vården är häftig och långvarig, den tar månader – år till och med – och biverkningarna kan vara grymma. Nu får jag massvis med mediciner, många av dem för att minska biverkningarna. I huvudrollen är nu intravenöst portionerad cyklofosfamid, stark cytostatika eller cellgift, som ska rensa ryggmärgen för att så småningom ge plats för friska celler, förstärkt med kortisonpiller.

Detta ska fortsätta i några dagars tid, prover tas hela tiden för att medicineringen ska kunna justeras vid behov. Dessutom får jag antibiotika, också intravenöst, mot de oundvikliga infektionerna då mina vita blodkroppar försvinner. De flesta infektioner kommer från min egen kropp.

Jag har i går fått röda blodkroppar då mitt hemoglobin började närma sig 70, i dag får jag trombocyter (sk. blodplättar, de som möjliggör blodets koagulering vid sår, mera om dem i exkursen nedan.)

Det är skojigt att tänka att jag gav blod regelbundet under vintern och våren hos FRK:s blodtjänst i Sanomahuset, vilket varmt rekommenderas till alla som kan; snabbt, smidigt och smärtfritt! Senast i maj gav jag blod och då var min Hb 134 och inga andra tecken på problem märktes, sjukdomen har alltså avancerat snabbt. Nu behöver jag göra några uttag från blodbanken i stället.

Efter denna första chockbehanding med cellgift är jag ett par veckor i ett tillstånd med väldigt låga halter av vita blodkroppar och ännu högre infektionsrisk. Förhoppningen är att de friska cellerna ska ta över, men det kräver vanligen flera cykler på 4-5 veckor innan det börjar ske.

Som ni kanske förstår sker allt detta här på sjukhuset, oavbrutet. Efter den första cykeln och återhämtningen kan jag sannolikt åka hem på en vecka eller två, men sedan sätts den andra, tredje osv. cykeln igång möjligast fort.

Om min kropp visar tecken på att orka börja producera friska celler kan effekten stärkas med stamceller, dessa fås ofta av en nära släkting eftersom risken för rejektion är mindre då.

Lyckas inte remissionen, cancerns gradvisa försvinnande, koncentreras vården på symtomen och förlängning av mitt liv på andra sätt. Oberoende hur det går kommer regelbunden uppföljning, prover och mediciner att vara en del av min vardag i åratal.

Detta kräver styrka av mig och mina närmaste, min kära maka Jessica bär det tyngsta lasset. Själv behöver jag ”bara” balansera mellan vila och stimuli, värk och lindring på mina villkor, hittills har det gått förvånansvärt bra.

Exkurs:

Jag har i åratal haft problem med min axel. Då jag lärt mig att undvika knyckiga rörelser som att kasta boll, spjut eller ”smörgås” med stenar har det varit mera sällan återkommande. I bakgrunden finns en över 25 år gammal idrottskada från skidspåret som revs upp på nytt för 13 år sedan i samband med vår flyttning tll Henriksberg i Sjundeå.

Min yngsta son M och jag var på släktens sommarstuga i Sibbo skärgård i juni, jag lärde honom svirvla, eller spinnfiska. Knyckiga kast över axeln – inte bra. Den här gången var dock reaktionen ovanligt häftig, så ont gjorde det att jag efter några veckor (jag har hög smärt- och läkartröskel) uppsökte företagshälsovården, Aava i Västra Böle.

Den första läkaren skrev ut antiinflammatoriska värkmediciner, såpass lidande såg jag ut då hon klämde på mig. Några dagar senare, då de inte hade önskad effekt, blev det ultraljud hos läkare nummer två, vald för att han hade rätt att vid behov injicera kortison. Han hittade en slempåse i axeln som var ”irriterad” och injicerades, men han verkade inte alls övertygad om att den var det egentliga problemet.

Kortisonsprutan hjälpte – en kort tid. Till Aava på nytt (läkare nummer tre) och nya värkmediciner, ett helt batteri med olika den här gången samt ett löfte om ortopedkonsultation. Jag fick senare ett samtal där jag per telefon (av läkare nummer fyra) fick remiss till en ortoped  några dagar senare (läkare nummer fem). Ortopeden var en vänlig gammal man av den gamla holistiska skolan, i normala fall den idealiska erfarna och lugna farbror man skulle vilja möta om en ond axel verkligen skulle vara huvudproblemet. Han upprepade att patienten oftast vet bäst själv vad man ska och inte ska göra.

Han gav en massa kloka tips som jag faktiskt delat med mig till bekanta med axelproblem. Jag vet inte om det bevisar att jag börjar nå en viss ålder, men jag känner ganska många som har problem med sina axlar, oftast den de använder mera. Tipsen gick bl.a. ut på att undvika rörelser där man inte ser sina händer framför sig hela tiden, människan är enligt honom inte skapt för att göra konstiga tyngdlyftningsövningar bakom nacken, hugga ved med alltför tung yxa eller – svirvla.

Han rekommenderade gummibandsövningar där man rör underarmarna horisontellt med ett lätt motstånd, talade om att skicka mig på fysioterapi, men då han fick höra att jag spelat innebandy två gånger i veckan sa han att bättre övning än det kan han nog inte tänka sig.

Han rekommenderade också att sluta med värkmedicinen och se tiden an i två-tre månader(!). Nu kunde han ju inte veta hur ont jag hade det och ingen visste att orsaken var leukemi. Det förstod jag först senare då jag läste om tidiga symtom på ALL: ben- och ledvärk, illamående, trötthet, aptitlöshet (återkommer strax till de två senare), sår som inte vill läka och spontant uppstående större blåmärken.

Den 21 juli hade jag alarm i min telefon, dags att ge blod igen, karantäntiden var över. Det grämde mig att jag inte kunde, jag åt ju medicin!

Blåmärken började komma strax innan vi skulle på vår traditionella familjesemester till Lause, en B&B-pärla på Ösel (Saaremaa) som vi upptäckte redan för 13 år sedan. Stora blåmärken, utan att jag hade något minne av att jag skulle ha slagit mig. Min äldsta dotter L, som är medicine kandidat, påpekade helt riktigt att jag borde sluta med värkmedicinen. Den försvagar blodkärlen.

Den här gången började vi estlandsresan med tre dagar, lördag-måndag 26-28 juli, i ett härligt och stekhett Pärnu. Vi har varit där två gånger tidigare, men minstingen hade inga minnen därifrån, dags att besöka stället igen alltså. Fantastisk strand, trevlig stad med långa traditioner av hälsobad och andra vårdformer.

Jag klarade vistelsen där med hjälp av en mitella, en terapipåse jag fått av L (en påse fylld med helkorn som är som en avlång smal kudde som kan kylas i frys eller hettas upp i mikrovågsugn, helt enligt behov) och värkmedicin, men nu bara i nödfall om jag inte annars kunde somna och bara av den sorten som var minst skadlig för blodkärlen. Jag tog värkmedicin för sista gången lördagen den 26 juli på kvällen i Pärnu, efter det var jag så trött att jag somnade utan på kvällarna, ibland också på dagarna.

I Pärnu besökte jag också en läkare, den sjätte på två-tre veckor, men hon använde största delen av tiden till att bråka med sin dator, ringa till någon som skulle hjälpa henne med den och att vara allmänt vresig och frånvarande. Hon mätte mitt blodtryck med ena handen medan hon talade i telefon med it-stödpersonen med den andra. Jag tog det ganska lugnt och nappade trots allt på hennes förslag om magnetbehandling (möjligen humbug, men knappast till skada) och en egyptisk salva som faktiskt lindrade värken på kvällarna, men som sagt tog tröttheten över ändå medan resan led. Från Pärnu åkte vi, via den fantastiska simstranden Tuhkana på Ösels norra kust, till Lause.

Tröttheten ja, den tolkade jag som en ond cirkel av hettan (över 30 grader hela tiden) som ledde till aptitlöshet som i sin tur gjorde att jag inte hade energi. Jag hade inte ens lust att dricka särskilt mycket öl trots att en veritabel virvelvind av goda, lokala Hand Crafted Beers svept över Ösel just den här sommaren. Jag gick ner i vikt också. I Kuressaare, den enda staden på Ösel, fick jag lov att gå in i en butik som sålde bälten och be dem göra ett nytt hål i mitt så att byxorna skulle hållas uppe.

Jag njöt ändå av vistelsen, vi gjorde traditionella utflykter, M (d.y.) var med oss hela tiden, M (d.ä.) och hennes pojkvän S kom ner med buss och stannade flera dagar. L hade vid det här laget flugit ner till Ghana för att jobba med aidsforskning, mera om hennes äventyr i hennes dagbok. P var upptagen som hjälpledare på ett av sommarens Prometheusläger.

Lite irriterade blev nog de andra över att jag var så slö, pustade så mycket och klagade tidvis. Jag somnade på dagarna på stranden eller i sängen och var allmänt taget ganska frånvarande ibland. Värken lättade dock småningom, vi delade på körturer och jag undvek att bära tunga saker med min onda arm, jag lärde mig hyfsat bra att spela favoritspelen kubb och badminton med vänstern. Aptiten blev bara sämre, men jag försökte beställa/ta bara lite mat från början och äta upp så gott det gick. Att lämna mat ökar min stress, så har det alltid varit, det är mot min uppfostran och moral.

Vi kom hem från Estland sent på tisdag kväll den 5 augusti. Onsdag packade vi upp, åkte för att klippa gräs och fixa litet i gamla huset i Sjundeå, jag blev anfådd förstås, men orkade någorlunda.

Torsdag 7.8 blev en märklig dag, Jessica åkte tidigt på morgonen tillbaka till Tallinn för att hålla ett anförande på fredag i samband med ett tvådagarsseminarium. Jag var banläggare för Länsirastit, en motionsorientering som min förening OK77 ordnar på torsdagar för att bjuda på bra träningsorientering med anmälan på plats, öppen för alla mot en blygsam startavgift och med banor av olika längd och svårighetsgrad. För föreningen innebär de en liten inkomstkälla, jag hörde till teamet i tur att ställa upp med talkoarbete. Banorna hade jag planerat och låtit trycka redan före avfärden, men det konkreta arbetet med att lägga ut och ta in kontrollerna höll på att bli min död, bokstavligen.

Det var igen 30 grader i skuggan då jag på förmiddagen började lägga ut kontrollerna. Jag kände mig trött nästan från början. Vattenflaskan jag hade i ryggsäcken tömdes snabbt och jag måste lägga om taktiken. Orienteringen gick i ett urbant område i Esbo centralpark med start och mål vid Olarin koulu på Olarsängen. I normala fall skulle jag njuta av promenaden och motionen, tid hade jag gott om, de första startande skulle komma efter kl 16. Jag studerade kartan med nya ögon, nu för att se hur nära kontrollpunkterna jag kunde komma med bil. Jag flyttade bilen ett par gånger och förde ut en klunga kontroller i gången.

Då bara kontrollerna närmast tävlingscentralen återstod åkte jag hem och duschade, fyllde flera vattenflaskor, tvingade i mig en banan och en näve nötter – just det, fortfarande ingen aptit alls – och körde de 7 kilometrarna tillbaka till tc. Jag hade precis lagt ut de kontroller som återstod då tävlingsledaren A och de första ivriga orienterarna dök upp. Allt var klart för start kl 16:00, även om vi officiellt öppnar tävlingen först 16:30, men vi brukar vara hyggliga mot entusiasterna.

Att i shorts föra ut de fyra kontroller som låg på 400 meters radie från tc gjorde mig helt genomsvettig. Luften var extremt tung och fuktig, vilket snart fick sin förklaring. Ett häftigt åskväder drog över tävlingsterrängen. En del som kört in på parkeringen med avsikt att delta åkte hem, några som hunnit starta avbröt då blixten slog ner i berget skrämmande nära. Jag tänkte att det var synd att föreningen förlorade startavgifter, många vände om och flera åkte inte iväg hemifrån alls den eftermiddagen. Synd, för efter den korta åskskuren blev vädret perfekt.

Starten stänger klockan 18:30, men vi är flexibla också här. Lite före sju hade vi släppt iväg de sista, tio över började jag sakta gå in i skogen igen för att plocka in kontroller, börjande från dem som bara använts i början av de svårare banorna för mera erfarna orienterare. Jag märkte att jag genast blev trött, trots att regnet gjort luften syrerik och sval. Jag kom ihåg att jag lovat Jessica att ”följa upp det där med blåmärkena” och klockan 19.12 ringde jag från skogen till Aavas tidsbeställning. Jag fick en tid till följande dag, fredag 8.8 kl 12:30, till läkare nummer sju M.V., som visade sig vara min ”egenläkare” på Aava – som jag aldrig tidigare träffat!

Halkan efter regnet i skogen var förrädisk. Såhär efteråt har jag funderat vad som hade hänt om jag slintat och slagit huvudet. Det jag inte visste då var att mina trombocyter var farligt låga, under 10, viket betyder att ett sår, blåmärke – för att inte tala om en skallskada – antagligen inte hade läkt. Jag var ensam, trött och nästan svimfärdig i skogen.

Jag behövde ändå inte ta in alla kontroller, vi delade på uppgiften med en klubbkompis. Igen använde jag bilen för att komma möjligast nära mina och nu hade jag tillräckligt med vatten med mig.

Följande dag, en dag jag aldrig kommer att glömma, fredagen den 8 augusti 2014, redde jag ut det sista kring Länsirastit, returnerade material och började ta mig med tåg mot Västra Böle och Aavas mottagning. M.V. tog emot mig, tystlåten men saklig. Jag frågade om blåmärkena, som fortsatte att dyka upp trots att det var nästan två veckor sedan jag helt slutat med värkmedicin.

- Nog kan den effekten sitta i 3-4 veckor, sa han, vilket samtidigt bekräftade att L hade haft rätt i sak.

- Hur skulle det nu vara att ta blodprov ändå, när jag en gång är här, sa jag. Jag har i och för sig inte fastat, har alltså ätit frukost.

- Nog kan vi ta stora blodbilden, sa han, först en aning motvilligt, men började så småningom tycka om idén och menade att fasta inte var relevant här, eftersom vi varken var ute efter diabetes eller kolesterolhalter. Vad vi var ute efter visste kanske ingendera av oss, men möjligen fick han nån misstanke under vår diskusson trots allt.

Jag är glad att jag insisterade på blodprovet. Serendipitöst, som min kära mor Agneta skulle säga. *)  Blodprovet skulle skickas längre bort till ett centrallaboratorium, men tydligen görs vissa grundläggande analyser redan på hälsostationen. Min läkartid hade tagit slut 12:50 och klockan 13:02 ringer M.V. och frågar en aning andfått om jag hunnit långt.

- Nej, till Böle station bara, svarde jag.

- Kan du komma tillbaka… jag vill ge remiss till sjukhus… och undersöka om det här kan stämma… dina trombocyter är 8 (miljarder per liter blod, fick jag lära mig senare, då alarmgränsen är 20 och 150-400 normalt). Var bor du, vilket sjukhus…?

- Grankulla, så det blir väl Jorv då?

- Ok, jag börjar knacka på en remiss dit, kom upp, jag lämnar dörren på glänt.

Han undersökte mig lite till, intresserade sig för röda prickar på bålen och låren (som jag trodde berodde på att det var ytor som var ovana med den mängd sol de fått på sista tiden) och blev allt mera övertygad. Jag frågade vad låga trombocyter kunde bero på, men han slingrade sig och talade om komplexa symtomkombinationer. Han ville kanske inte ta orden ”leukemi” eller ”cancer” i sin  mun, kanske visste han verkligen inte. Oberoende handlade han raskt när det behövdes, tack för det M.V.!

Här kommer en till serendipitet: då jag kom till Jorv, dit jag åkte i lugn och ro med tåg till Grankulla där jag bytte till buss 109, visade det sig att dejourerande läkaren M.S. var tidigare överläkare för hematologen här i Mejlans! Hon kunde med vana ögon avläsa mina preliminära testresultat och fatta ett snabbt beslut: ”Eftersom det börjar bli veckoslut skickar vi dig till Mejlans, vi hinner inte få bromsmedicin hit till Jorv, men där finns. Jag har redan reserverat ett rum åt dig, orkar du gå till ambulansen om vi beställer en?”

Jag log och sa att jag kommit hit med tåg och buss och att min dotter M kan köra mig till Mejlans, vilket hon också gjorde. Jag tänkte också på vad jag gjort föregående dag. Vi tittade in därhemma i Grankulla och jag plockade ihop några saker, tandborste och byteskläder. Jag kände mig fortfarande i ungefär samma skick som jag varit i två-tre veckor.

Jessica, som varit på seminarieresa i Tallinn, kom precis samtidigt till Mejlans som M och jag, vi hade sms:at en del. Eftersom det var sent på fredag kväll blev det medicinering och i säng, ryggmärgsprov för fastställande av ordentlig diagnos först på måndag, det fanns ändå inte möjlighet att få dem analyserade tidigare.

Det visade sig att M.S. inte träffat helt rätt med sin preliminära diagnos, men att den bromsmedicin hon ordinerat inte heller gör någon skada i andra fall, vilket hon också sa innan vi skildes på Jorv. På måndagen gjordes ganska besvärliga ingrepp för att få ut ryggmärg och samma eftermiddag fastställdes diagnosen.

Under hela tiden här, en vecka snart har jag fått sakkunnig, vänlig och informativ vård. Personalen gör allt för att man ska ha det så bra som möjligt, under rådande omständigheter. Axeln har jag inte alls haft ont i.

Axeln ja, samtidigt boven och hjälten i dramat. Å ena sidan tänkte jag i juni att det var den gamla jobbiga axelåkomman igen och inget annat. Å andra sidan var den så illa däran att jag faktiskt kontaktade läkare – sju gånger – och till sist insisterade på blodproven. Men det var nog blåmärkena och löftet jag gett Jessica som avgjorde saken slutligt.

Tillägg: klockan 9:17, c. en timme efter att jag publicerat bloggen fick jag ett textmeddelande från FRK:s blodtjänst: ”Hei! Veriryhmääsi tarvitaan tavallista enemmän. Luovutathan vielä tällä viikolla…” osv. med platser öppettider mm. Lite kusligt, tycker jag, men samtidigt tänker jag att systemet fungerar.

Read the rest of this entry »

Yrittäjyyden roolimallit

Posted by essen on juni 10th, 2014

Olen sattuneista syistä joutunut viime aikoina pohtimaan yrittäjyyttä(ni), siihen liittyviä ennakkoluuloja, odotuksia ja esikuvia. Yhteiskuntamme on korporatiivinen – suuryritysvetoinen – ja tarjotut mallit sen mukaisia. En tiedä toista maata missä esimerkiksi ravintolat olisivat yhtä keskittyneitä isoille ketjuille kuin Suomessa, ruokakaupoista nyt puhumattakaan.

Tälle ilmiölle on varmasti monta selitystä, etunenässä osuuskauppojen, pankkien ja kaavoittajien epäpyhät henkilöunionit. Mutta väitän että juuret ovat vielä syvemmällä. Minkälaisia esikuvia tarjoamme lapsillemme? Kunka monessa koulukirjassa 10-vuotias Liisa auttaa isää perheen juustokaupassa? Tai 9-vuotias Lassi kysyy putkiasentaja-äidiltään mihin mitäkin työkalua käytetään?

Ei, kyllä koulukirjojen malliperheet ovat viranhaltioita (hyvin usein muuten opettajia!) tai suurten yritysten palveluksessa.

Ajatelkaa Aku Ankkaa tai Tenavia ja kuinka usein lapset niissä perustavat yrityksiä jotka myyvät esimerkiksi lemonaadia kadun varrella kuumana päivänä. Tällaiset, nykytermiä käyttäen, Pop Up -yritykset ovat monessa maassa aivan luonnollinen osa arkea, niin kirjallisuudessa kuin käytännössäkin.

Minulle ei ainakaan tule mieleen yhtään kotimaista esimerkkiä jossa lapsille tarjottaisiin myönteistä roolimallia yrittäjyydestä, B. Virtasia kyllä riittää joka lähtöön.

Antero

Posted by essen on maj 3rd, 2014

Eu-valet hotar att bli i skuggan av social- och hälsovårdsreformen, diskussionen om den obligatoriska skolsvenskan och samlingspartiets ordförandeval. Det sistnämnda är onekligen viktigt för Finlands framtid eftersom man där avgör vem som blir landets statsminister.

Men EU-valet är också viktigt, inte minst i en tid då ett europeiskt land står vid randen av ett inbördeskrig, många länder inom EU tampas med strukturella ekonomiska problem, pengar tvättas och flyttas till skatteparadis och den strida strömmen av flyktingar som söker sig till Europa tilltar.

Miljöproblemen bryr sig inte om gränser, globala frågor inom klimat, artdöd och vattenskydd  måste få ett större sammanhang. Det är antagligen därför den gröna gruppen inom EU-parlamentet är den mest enhetliga. (Visste ni förresten att finska Centerns EU-parlamentariker sitter i den liberala gruppen? Nähe, det vet inte många som röstat på dem heller.)

Jag har i snart tio års tid följt med Heidi Hautala, Tarja Cronberg, Oras Tynkkynen och Anni Sinnemäki med flera på nära håll. De är alla kloka, seriösa, flitiga, dedikerade och osjälviska försvarare av miljön, jämnställdheten och en humanare internationalism.

Det är ändå en grön kandidat i EU-valet jag är speciellt glad över, nämligen helsingforsföretagaren Antero Vartia. Han utgör en frisk fläkt, i flera avseenden. Som ny i politiken och med en otrolig förmåga att ta till sig information kommer han med fräscha och belysande infallsvinkar, helt befriade från jargong. Jag är inte av samma åsikt som han i alla frågor, men gläds över hans rediga och entusiastiska men samtidigt oaffekterade argumentation.

Antero lär vara nåt slags kändis, han har förekommit i populära TV-program (som jag aldrig sett) och rör sig ledigt bland jetset och establishment inom kulturlivet, hans anhängarlista är säkert imponerande för den som så att säga hänger med. Jag kan lugnt säga att det inte var hans kändisskap som gjorde intryck på mig, jag har fortfarande ingen aning om vad det går ut på. Antero har inga divalater, han är en bra lyssnare, är ödmjuk och observant.

Personligen är jag glad över att en företagare – inom kafébranschen till på köpet – ställer upp och talar för företagsamhet och en rejälare ekonomi, helt utan egenintresse. Med tanke på De Gröna är det fantastiskt fint att ha en kandidat som tilltalar sådana som inte annars nödvändigtvis skulle rösta grönt.

 

 

Miksi juuri 14 kuntaa?

Posted by essen on november 21st, 2013

Metropolikeskustelussa esitetään usein ikään kuin annettuna tosiasiana että tulevaan metropoliin kuuluisi 14 kuntaa. Piste. On surkuhupaisaa, että mukana olevista kunnista vallitsee jonkinlainen yhteisymmärrys – ainakin kyseisissä kunnissa – vaikka metropoliyhteistyön sisällöstä on monenlaisia käsityksiä. Metropolin tehtävistä, valtuuksista, rahoituksesta tai roolista ei ole mitään tietoa, mutta joissakin piireissä on silti sementoitu käsitys siitä, millä porukalla tätä määrittelemätöntä tehtävää lähdetään suorittamaan.

Jos sallitaan vertauskuva urheilusta, niin tässä kootan joukkue ennen kuin tiedetään mitä lajia se lähtee pelaamaan. Niin kauan kuin perusasiat – mukaan lukien kuntien itsehallinto ja verotusoikeus sekä kuntien ja valtion välinen työnjako – ovat täysin auki, tuntuu omituiselta että 14 kunnan ympärille rakennettu muuri on näin korkea ja paksu.

Asian tekee ajankohtaiseksi Lohjan kaupungin selkeä tahdonilmaisu: Lohja haluaa lukeutua siihen jengin, joka lähtee toteuttamaan metropolihanketta. Tosin sanoen Lohja haluaa kuulua pääkaupunkiseutuun, tehdä yhteistyöta joukkoliikenteen, kaavoituksen, terveydenhuollon, vuokra-asuntotuotannon ja monen muun vaikean tehtävän saralla, mikä on täysin ymmärrettävää. Vaikeampaa on ymmärtää miten suuri yllätys tämä on ollut 14 sisäpiirin kunnan päättäjille.

Uudenmaan liitto, maakuntamme, on mielestäni linjannut ja lausunut viisaasti: Koko Uusimaa kuuluu metropoliin. Meillä on hallinnolliset, maantieteelliset, historialliset, liikenteelliset ja monet muut edellytykset ja perustelut jatkaa ja syventää yhteistyötä. Hoitakaamme Uudellamaalla yhteiset asiat yhteisesti ja paikalliset paikallisesti.

Quo vadis, Siuntio?

Posted by essen on maj 31st, 2013

Minne menet, hyvin menestyvä kasvukunta läntisellä Uudellamaalla? Siuntiossa on alhainen työttömyys, suotuisa ikärakenne, kohtuuhintaista tonttimaata, kunnan omistuksessa olevaa niin kaavoitettua kuin kaavoittamatonta maata aivan rautatieaseman läheisyydessä, hyvät yhteydet (tosin vain itään) ja nopeisiin käänteisiin tottunut luottamushenkilö- ja viranhaltijakaarti. Kunta on elinvoimainen ja on pystynyt investoimaan niin terveyskeskukseen kuin kouluihinkin. Eikö kuulostakin hyvältä?

Kuitenkin pahanilmanlinnut manaavat koko ajan surkeutta ja tuomiopäivää. Osittain samat tahot jotka ovat tehtailleet kymmeniä kanteita ja oikaisuvaatimuksia kuntaa kohtaan – erittäin laihoin tuloksin – istuvat nyt kunnanvaltuustossa rääkymässä ja vaatimassa niin viranhaltijoita kuin luottamushenkilöitäkin tilille, milloin mistäkin. Näiden turhanpäiväisten valitusten yhteenlaskettu menetys kunnalle pyörii sadoissa tuhansissa euroissa, ja edelleen he näkevät vikoja, kustannuksia ja konspiraatioita kaikkialla paitsi peilistä. (Jos joku nyt kokee piston sydämessään saan todennäköisesti taas kuulla kunniani, solvauksen tai jopa uhkauksen muodossa.)

Olen julkisuudessa ihmetellyt sitä epäpyhää allianssia joka muodostettiin Lohjaliitoksen puolesta, siitäkin huolimatta että selkeä enemmistö kuntalaisista sanoi ”ei”. Rintamassa on, tai pitäsi ehkä sanoa oli, poliittisesti hyvin kirjava porukka, aina äärioikeistosta vasemmistoon, liberaaleista taantumuksellisiin, pastoreista ateisteihin. Yhdistävä kitti oli se, että Lohjalle vaan, maksoi mitä maksoi.

Ymmärrän niitä jotka asuvat niin lähellä Lohjan rajaa, että kokevat olevansa melkein lohjalaisia. Ymmärrän myös niitä, jotka näkivät ns. Lost terveydenhuoltoyhteistyön niin tärkeänä että kannattivat liittymistä Lohjaan sen takia, vaikka olinkin eri mieltä juuri tästä perustelusta. En missään vaiheessa vastustanut Lostia, päin vastoin olin mukana aloitteessa, jossa vaadittiin uusien neuvottelujen aloittamista sen jälkeen kun Lohja yksipuolisesti oli irtisanonut sopimuksen. Lost oli nimenomaan itsenäisten kuntien yhteistoimintaa, olihan siinä Inkookin mukana, vaikkei missään vaiheessa neuvotellut kuntaliitoksesta Lohjan kanssa. Lostin toimivuus oli ihan ok, mutta läpinäkyvyys puuttui ja hinta oli kova. Olen ollut mukana vaatimassa myös Lostin kirjanpidon avaamista. Minulle ilkuttiin kun ennen kuntavaaleja povasin että Siuntio pystyy hoitamaan terveyskeskuksensa sekä paremmin että edullisemmin ilman Lostia. Nyt ilkkujat ovat olleet aika hiljaa viime aikoina.

Se Lostista, en siis pidä sitä hyvänä perusteluna Lohjaliitoksen puolesta, mutta se oli kuitenkin jonkunlainen perustelu. Suurin osa lohjamielisistä perustelivat (jos ylipäätään perustelivat) kantansa negaation kautta. En ymmärrä, enkä hyväksy sitä, että valinta oli jotakin vastaan, eikä jonkun asian puolesta. Lohja-korttia käytettiin ratkaisuna milloin mihinkin, harvemmin mihinkään rakentavaan. Haluttiin vastapaino Espoolle (mitä sekin tarkoittaa?) tai metropolille yleensä. Haluttiin loppu Ruotsalaisen kansanpuolueen vallalle (joka loppui Siuntiossa jo 70-luvulla) tai maanomistajien väitetylle mielivallalle. Väitettiin luottamushenkilöiden haluavan pitää kiinni omasta vallastaan ja sen takia vastustavan, vaikka kuntalaisten kanta oli varsin hyvin tiedossa.

Kuvaava oli erään nykyisen valtuutetun huudahdus ensimmäisen äänestyksen jälkeen, jolloin vielä siis näytti siltä, että Siuntio liittyy Lohjaan: ”Me tehtiin se Janne, me näytettiin niille ruottalaisille!”. (Janne muutti myöhemmin Lohjalle, ja hyvä näin.)

En lähtökohtaisesti vastusta kuntaliitoksia, olen järkevien ratkaisujen kannalla. En vastusta Lohjaa tai lohjalaisia, mutta olen suoran demokratian puolesta ja kuuntelen aika tarkkaan kun 2/3 kuntalaisista äänestää neuvoteltua esisopimusta vastaan. En koe tunnepohjaista vetoa Kirkkonummelle, Lohjalle tai Raaseporiin, mutta pidän tärkeänä sitä, että palvelut sijoittuvat ihmisten arkikulkemisten varrelle. Olen joukkoliikenteen, järkevän aluekaavoituksen, liikennesuunnittelun, vuokra-asuntorakentamisen, aluekeskussuunnittelun, hallinnon järkeistämisen ja paikallisen demokratian kannattaja. Hoitakaamme yhteiset asiat yhteisesti ja paikalliset asiat paikallisesti. Kuka tahansa joka lukee tämän tai edellisten kuntauudistushankkeiden perusteluja tajuaa että juuri tästä on kyse.

Asiaa on vaikeuttanut maan hallituksen sisäinen kissanhännänveto siitä, tehdäänkö ensin sosiaali- ja terveydenhuolto- vai kuntauudistus. Kysymyksen arkuutta kuvaa se, että ministeri jolla oli mielipide sai luvan mennä. Ennustan ettei tämä hallitus saa kumpaakaan valmiiksi ja että Siuntion päätös hoitaa sote-asiat itse – ainakin toistaiseksi – oli oikea tässäkin suhteessa.

Tarkkaavaisimmat ovat huomanneet että talomme on myytävänä. En lähde häntä koipien välissä tai uppoavasta laivasta. Olen ylpeä siitä, että kunta loppujen lopuksi toimi kuntalaistensa tahdon mukaan. Kuntalaisten mandaatilla olin mukana sanomassa ”ei” Lohjalle ja rakentamassa omaa, toimivaa ja edullista terveydenhoitoa, olihan meillä perusasiat kunnossa jo ennen Lostia. Perheelläni ei ole mikään kiire muuton kanssa, mutta suunta on selvä. Kohti metropolia ja parempia liikenneyhteyksä. Eikä yhtään haittaa jos samalla saadaan etäisyyttä Siuntion nykyiseen kunnanvaltuustoon.

Tio argument för en grundinkomst

Posted by essen on maj 28th, 2013

1) En till alla medborgare betald grundinkomst skulle förenkla det nuvarande splittrade socialskyddssystemet och onödiggöra behovsprövningen i de flesta fallen. Risken att bli utanför systemet, förbises och marginaliseras skulle minska drastiskt.

2) Det skulle alltid löna sig att ta emot ett jobb. Inga flitfällor; inget behov att fundera vad man eventuellt förlorar om man tar emot ett arbete, må sedan vara heltid, deltid, viss tid, säsongarbete eller två dagar per vecka.

3) Den starka stigmatiseringen som arbetslöshet innebär i vårt land skulle minska. Då alternativa arbetsförhållanden både erbjuds och tas emot blir arbetsmarknaden mera flexibel, men inte på arbetstagarnas bekostnad.

4) Den skarpa indelningen mellan dem som jobbar 9-17 och dem som inte alls har något arbete skulle försvinna. Detta skulle öppna nya möjligheter för att förena familjeliv och arbete, för skräddarsydda arbetsförhållanden och för frivilligarbete inom tredje sektorn.

5) Förändringen skulle vara kostnadsneutral, då den å ena sidan skulle minska på den byråkrati som nu behövs för att distribuera inkomstöverföringar och samtidigt å andra sidan skulle ha en gynnsam effekt för arbetsmarknaden.

6) Företagsamheten skulle blomstra. Vi har fortfarande förhållandevis få mindre företag i Finland jämfört med övriga OECD-länder. Det beror bland annat på att företagandet inte uppfattas som en naturlig förlängning på skolutbildningen och att företagarnas socialskydd är rätt obefintligt.

7) Inbesparingar skulle också uppnås inom social-, mental- och rusvård då stämpeln ”arbetslös” skulle blekna hos hundratusentals finländare. Många definierar sig via sitt jobb i dagens Finland. Grundinkomsten skulle göra allt arbete värdefullt, också tillfälligt arbete, frivilliginsatser och föreningsverksamhet. Tröskeln att bli egenföretagare skulle sjunka, skammen kopplad till sociala stöd skulle försvinna helt.

8) Systemet skulle i praktiken innebära en inkomstöverföring till tredje sektorn, samhälleliga och sociala företag, föreningar, kultur och skapande. Detta i sin tur är investeringar i gemenskap, trivsel, välmående och förebyggande arbete.

9) Finland skulle kunna vara föregångare och visa gott exempel till övriga länder. Vår konstitution, som garanterar allmän och lika rösträtt, hör till de äldsta i världen och vårt skolsystem har fått internationell uppmärksamhet. Ändå ”försvinner” alltför många efter att de gått ut grundskolan. Genom ett nytt synsätt kan vi skapa en atmosfär av medborgaraktivitet, företagsamhet och innovationer – som förebild för andra.

10) Samhället skulle bli mera rättvist, förutsägbart och begripligt.

För mera info, se:

http://perustulo.org/pa-svenska/vanliga-fragor/

Samtidigt kan du passa på att underteckna medborgarinitiativet för grundinkomst (eller basinkomst, som det också kallas). Jag har redan gjort det.

Vihreä S-kortti

Posted by essen on maj 21st, 2013

Tulevana viikonloppuna valitaan Vihreille uusi puoluesihteeri. Kävi vaaleissa miten tahansa, saamme erinomaisen pätevän ja monipuolisen osaamisen omaavan toimitusjohtajan puoluetoimistollemme ja vakuuttavan poliittisen puhuvan pään julkisuuteen. Tilanne on nimittäin se, että kaikki kolme ehdokasta ovat erittäin hyviä. Olenkin vakuuttunut siitä, että kuka tahansa heistä suoriutuu työstä erinomaisesti.

Meillä on siitä herkullinen tilanne, että voimme luottavaisin mielin ja suurella jännityksellä odottaa lauantain äänestystä. Voimme olla varmoja että eniten ääniä saanut on oikea valinta. Pidän henkilökohtaisesti kaikista kolmesta, allekirjoitan heidän poliittiset tavoitteensa ja luotan heidän kykyihin johtaa puoluetoimistoa. Mutta heissä on myös eroja. Itse asiassa he ovat hyvinkin erilaisia persoonia, ja kaikilla on omat vahvuutensa.

Timo Juurikkalalla on kansanedustajan kokemus ja hän on muutenkin tehnyt pitkän poliittisen uran niin luottamushenkilönä kuin työssään. Parasta aikaa hän toimi eduskuntaryhmämme poliittisena sihteerinä. Timo on pyyteetön puurtaja ja ahkera, kantaaottava kolumnisti, joka ei pelkää sohaista ampiaispesää, jos niin tarvitaan.

Lasse Miettinen on järjestöpäällikkönä oppinut tuntemaan Vihreiden järjestökentän kuin omat taskunsa. Lassen positiivisuus ja innostus on tarttuvaa ja hänellä on puoluetoimiston työntekijöiden ja puolueaktiivien piirissä laaja tuki. Lassen työ ministeri Niinistön väsymättömänä erityisavustajana on nostanut hänet päivänpolitiikan keskiöön.

Nyt tarvitaan kuitenkin ässä hihasta, vihreä S-kortti. Sallamaari Muhonen on mielestäni se mitä Vihreät tarvitsevat juuri nyt. Sanavalmis, mediahallinnan mestari joka puhuu suoraan, nasevasti ja kansantajuisesti. Hänellä on kokemusta järjestötyöstä niin Vihreissä kuin muuallakin sekä erittäin vahva esimieskokemus. Puheenjohtajan jälkeen näkyvin hahmomme on puoluesihteeri. Sallamaari on tässä nainen paikallaan.

Hyvä puoluekokousväki, bästa deltagare i De Grönas partikongress,

Olen ehdolla puolueen varapuheenjohtajaksi. Puoluekokouksen päätöksentekokäytäntöjä on uudistettu, ja nyt on mahdollisuus, ettei puheenjohtajiston kokoonpanoa sovita kabineteissa. Toivon, että käytämme tilaisuuden hyväksi ja saamme aidon, rehdin ja avoimen kilpailun.

Tarjoan kokemusta vihreästä päätöksenteosta monella eri tasolla, aina paikallispolitiikasta puoluevaltuuskunnan puheenjohtajuuden kautta vuoden 2011 hallitusneuvotteluihin. Olen kokenut, monessa liemessä keitetty vihreä vaikuttaja, joka on säilyttänyt uteliaisuuden, innokkuuden, halun kyseenalaistaa ja sen kuuluisan pilkkeen silmäkulmassa.

Meitä vihreitä on syytetty siitä, ettei meillä ole huumorintajua emmekä osaa nauraa itsellemme. Olin viime vuoden puoluekokouksen puheenjohtajana Lappeenrannassa, minkä jälkeen heräsin maanantaiaamuna vatsalihakset arkana kaikesta nauramisesta! Politiikka on vakavaa, mutta hampaat irvessä asiat harvemmin etenevät.

Vihreissä on paljon yrittäjiä, ehkä enemmän kuin missään muussa puolueessa suhteessa jäsenmäärään. Yrittäjämyönteisellä kulttuurilla on vahva yhteys työllisyyteen. PK-yritysten toimintaedellytysten parantaminen on järkevää ja kustannustehokasta työllisyyspolitiikkaa. Aina kannattaa yrittää!

Tarjoan kosketuspintaa yritysmaailmaan, talousosaamiseen ja yrittäjyyteen 20 vuoden kokemuksella. Olin työryhmän puheenjohtaja kun vihreille laadittiin pk-yrittäjyysohjelma – ensimmäinen laatuaan. Siitä alkoi punoutua laajempi talousohjelmien kokonaisuus, olin mukana myös Ville Niinistön johtamassa elinkeinopoliittisessa työryhmässä.

Jag erbjuder också en chans för vårt kära parti att infria förhoppningarna om en fungerande tvåspråkighet. Som 44-årig företagare och familjefar från Sjundeå erbjuder jag en lämplig mix av erfarenhet, ledarskap och diplomati samt en gedigen kännedom av såväl landsbygdens som storstädernas utmaningar.

Tarjoukseni on voimassa puoluekokoukseen asti.

Vihreät Yrittäjät sekä/och Finlands Svenska Gröna esittävät/nominerar.

Metropolen

Posted by essen on mars 21st, 2013

(publicerad som kolumn i Västra Nylands MiN-bilaga, samt i Finlands Kommuntidning)

De senaste åren har ordet ”metropol” dykt upp i nyhetsflödet; inte minst i samband med diskussioner om de kommunreformer som tidigare och nuvarande regeringar har genomfört eller planerat. Problemet har varit att begreppet varit så diffust; vad menas egentligen med Metropolområdet vad innebär det i praktiken att höra till det?

En grundläggande fråga i alla diskussioner om vår kommunstruktur, i praktiken kommunernas antal och uppgifter, är huruvida vi ska ha två eller tre förvaltningsnivåer. Staten utgör en nivå, kommunerna en annan. Men ska det finnas en där emellan? I dagens läge finns det inte en, utan många nivåer mellan kommun och stat. Otaliga är de samkommuner, kommunalt ägda resultatenheter, föreningar, bolag och affärsverk som kommunerna är medlemmar eller delägare i.

För att stora och svåra frågor skall kunna avgöras på ett effektivt, jämlikt sätt där den stora helhetsbilden beaktas, bör dessa beslut fattas på en regional nivå. Det gäller till exempel social- och hälsovårdsfrågor, planläggning, kollektivtrafik och produktion av hyresbostäder. I dagens läge slösas det resurser genom dubbelt arbete, dålig koordinering och rentav konkurrens kommuner emellan.

Ett regionalt organ, med ett direkt valt fullmäktige och beskattningsrätt, är en grundförutsättning. Det betyder inte att man skulle betala mera skatt än hittills, snarare tvärtom. En stor del – sannolikt mer än hälften – av de skattemedel som nu tillfaller kommunerna skulle betalas till Metropolen som i gengäld skulle finansiera ovan nämnda delområden. I bästa fall utan större överlappningar.

På tal om överlappningar borde vår vallag ändras så att det skulle vara möjligt att rösta i flera val samtidigt, när man en gång står där i båset. På det viset skulle man minimera onödig förvaltning också i själva valprocessen.

Men vilka uppgifter blir då kvar i kommunerna? Alla frågor kring bildning, småbarnsfostran, detaljplanering, fastighetsskötsel, gatuunderhåll, kultur, bibliotek, idrott och så vidare. Med andra ord just de frågor där lokalkännedomen är central och stordriftsfördelarna obefintliga eller åtminstone klart mindre än nyttan av närhet och lokal förankring.

För samlingspartiet är mellannivån en stötsten. Man vägrar gå med på att skapa en sådan och man förnekar att det skulle finnas någon nu, socialdemokraterna resonerar ganska lika. Därför kommer den nuvarande regeringen inte att skapa någon regionförvaltning men verklig makt. Utom möjligen för Metropolen. En särlösning för huvudstadsregionen finns inskriven i regeringsprogrammet och är därmed sannolikt på kommande, medan övriga Finland knappast får någon enhetlig regionförvaltning i framtiden.

Metropolförvaltningen skulle samtidigt minska på behovet av kommunsammanslagningar inom regionen, då baskommunernas uppgifter skulle ändra. För Sjundeås del är det helt klart att vi i kommunreformens alla skeden borde signalera synnerligen tydligt att vi vill vara en del av den kommande Metropolen. Ser man på sjundeåbornas pendlingsriktning är vi redan där.

Jag har sagt det tidigare, men det tål att upprepas: Låt oss sköta gemensamma frågor gemensamt och avgöra lokala ärenden lokalt.