• Seuraavat tilaisuudet - kommande evenemang
  • Tue kampanjaani - Stöd min kampanj
  • Vihreät De Gröna
  • Vihreä Uusimaa

Jag har blivit diagnostiserad med en typ av ALL, en akut lymfatisk leukemi – cancer i blodet med andra ord. B-cellsversionen som jag har kallas även Burkitt leukemi. Den innebär att ryggmärgen inte klarar av att producera friska vita blodkroppar, de konkurreras ut av cancerceller som klonar sig. En allvarlig sjukdom med osäker utgång, men vården har utvecklats snabbt på sista tiden.

Man vet inte så mycket om vad ALL beror på, levnadsvanor lär inte påverka. Längre exponering för strålning eller starka kemikalier som benzen höjer risken, behandling av andra cancerformer likaså. Genetik kan spela in bara i vissa specifika fall som Downs syndrom, om jag förstått saken rätt, men de flesta insjuknanden förblir mysterium. Jag har inte varit intagen på sjukhus sedan armén på 80-talet, nu kommer jag att vara desto mera.

Det positiva är att jag fått höklassig vård i tid, obehandlad ALL leder till döden på 3-4 veckor. Jag har varit på HNS enhet för hematologi i Mejlans sedan fredagen, hur jag hamnade hit är en historia i sig, jag återger den nedan i form av en exkurs för dem som orkar läsa mera.

Vården är häftig och långvarig, den tar månader – år till och med – och biverkningarna kan vara grymma. Nu får jag massvis med mediciner, många av dem för att minska biverkningarna. I huvudrollen är nu intravenöst portionerad cyklofosfamid, stark cytostatika eller cellgift, som ska rensa ryggmärgen för att så småningom ge plats för friska celler, förstärkt med kortisonpiller.

Detta ska fortsätta i några dagars tid, prover tas hela tiden för att medicineringen ska kunna justeras vid behov. Dessutom får jag antibiotika, också intravenöst, mot de oundvikliga infektionerna då mina vita blodkroppar försvinner. De flesta infektioner kommer från min egen kropp.

Jag har i går fått röda blodkroppar då mitt hemoglobin började närma sig 70, i dag får jag trombocyter (sk. blodplättar, de som möjliggör blodets koagulering vid sår, mera om dem i exkursen nedan.)

Det är skojigt att tänka att jag gav blod regelbundet under vintern och våren hos FRK:s blodtjänst i Sanomahuset, vilket varmt rekommenderas till alla som kan; snabbt, smidigt och smärtfritt! Senast i maj gav jag blod och då var min Hb 134 och inga andra tecken på problem märktes, sjukdomen har alltså avancerat snabbt. Nu behöver jag göra några uttag från blodbanken i stället.

Efter denna första chockbehanding med cellgift är jag ett par veckor i ett tillstånd med väldigt låga halter av vita blodkroppar och ännu högre infektionsrisk. Förhoppningen är att de friska cellerna ska ta över, men det kräver vanligen flera cykler på 4-5 veckor innan det börjar ske.

Som ni kanske förstår sker allt detta här på sjukhuset, oavbrutet. Efter den första cykeln och återhämtningen kan jag sannolikt åka hem på en vecka eller två, men sedan sätts den andra, tredje osv. cykeln igång möjligast fort.

Om min kropp visar tecken på att orka börja producera friska celler kan effekten stärkas med stamceller, dessa fås ofta av en nära släkting eftersom risken för rejektion är mindre då.

Lyckas inte remissionen, cancerns gradvisa försvinnande, koncentreras vården på symtomen och förlängning av mitt liv på andra sätt. Oberoende hur det går kommer regelbunden uppföljning, prover och mediciner att vara en del av min vardag i åratal.

Detta kräver styrka av mig och mina närmaste, min kära maka Jessica bär det tyngsta lasset. Själv behöver jag ”bara” balansera mellan vila och stimuli, värk och lindring på mina villkor, hittills har det gått förvånansvärt bra.

Exkurs:

Jag har i åratal haft problem med min axel. Då jag lärt mig att undvika knyckiga rörelser som att kasta boll, spjut eller ”smörgås” med stenar har det varit mera sällan återkommande. I bakgrunden finns en över 25 år gammal idrottskada från skidspåret som revs upp på nytt för 13 år sedan i samband med vår flyttning tll Henriksberg i Sjundeå.

Min yngsta son M och jag var på släktens sommarstuga i Sibbo skärgård i juni, jag lärde honom svirvla, eller spinnfiska. Knyckiga kast över axeln – inte bra. Den här gången var dock reaktionen ovanligt häftig, så ont gjorde det att jag efter några veckor (jag har hög smärt- och läkartröskel) uppsökte företagshälsovården, Aava i Västra Böle.

Den första läkaren skrev ut antiinflammatoriska värkmediciner, såpass lidande såg jag ut då hon klämde på mig. Några dagar senare, då de inte hade önskad effekt, blev det ultraljud hos läkare nummer två, vald för att han hade rätt att vid behov injicera kortison. Han hittade en slempåse i axeln som var ”irriterad” och injicerades, men han verkade inte alls övertygad om att den var det egentliga problemet.

Kortisonsprutan hjälpte – en kort tid. Till Aava på nytt (läkare nummer tre) och nya värkmediciner, ett helt batteri med olika den här gången samt ett löfte om ortopedkonsultation. Jag fick senare ett samtal där jag per telefon (av läkare nummer fyra) fick remiss till en ortoped  några dagar senare (läkare nummer fem). Ortopeden var en vänlig gammal man av den gamla holistiska skolan, i normala fall den idealiska erfarna och lugna farbror man skulle vilja möta om en ond axel verkligen skulle vara huvudproblemet. Han upprepade att patienten oftast vet bäst själv vad man ska och inte ska göra.

Han gav en massa kloka tips som jag faktiskt delat med mig till bekanta med axelproblem. Jag vet inte om det bevisar att jag börjar nå en viss ålder, men jag känner ganska många som har problem med sina axlar, oftast den de använder mera. Tipsen gick bl.a. ut på att undvika rörelser där man inte ser sina händer framför sig hela tiden, människan är enligt honom inte skapt för att göra konstiga tyngdlyftningsövningar bakom nacken, hugga ved med alltför tung yxa eller – svirvla.

Han rekommenderade gummibandsövningar där man rör underarmarna horisontellt med ett lätt motstånd, talade om att skicka mig på fysioterapi, men då han fick höra att jag spelat innebandy två gånger i veckan sa han att bättre övning än det kan han nog inte tänka sig.

Han rekommenderade också att sluta med värkmedicinen och se tiden an i två-tre månader(!). Nu kunde han ju inte veta hur ont jag hade det och ingen visste att orsaken var leukemi. Det förstod jag först senare då jag läste om tidiga symtom på ALL: ben- och ledvärk, illamående, trötthet, aptitlöshet (återkommer strax till de två senare), sår som inte vill läka och spontant uppstående större blåmärken.

Den 21 juli hade jag alarm i min telefon, dags att ge blod igen, karantäntiden var över. Det grämde mig att jag inte kunde, jag åt ju medicin!

Blåmärken började komma strax innan vi skulle på vår traditionella familjesemester till Lause, en B&B-pärla på Ösel (Saaremaa) som vi upptäckte redan för 13 år sedan. Stora blåmärken, utan att jag hade något minne av att jag skulle ha slagit mig. Min äldsta dotter L, som är medicine kandidat, påpekade helt riktigt att jag borde sluta med värkmedicinen. Den försvagar blodkärlen.

Den här gången började vi estlandsresan med tre dagar, lördag-måndag 26-28 juli, i ett härligt och stekhett Pärnu. Vi har varit där två gånger tidigare, men minstingen hade inga minnen därifrån, dags att besöka stället igen alltså. Fantastisk strand, trevlig stad med långa traditioner av hälsobad och andra vårdformer.

Jag klarade vistelsen där med hjälp av en mitella, en terapipåse jag fått av L (en påse fylld med helkorn som är som en avlång smal kudde som kan kylas i frys eller hettas upp i mikrovågsugn, helt enligt behov) och värkmedicin, men nu bara i nödfall om jag inte annars kunde somna och bara av den sorten som var minst skadlig för blodkärlen. Jag tog värkmedicin för sista gången lördagen den 26 juli på kvällen i Pärnu, efter det var jag så trött att jag somnade utan på kvällarna, ibland också på dagarna.

I Pärnu besökte jag också en läkare, den sjätte på två-tre veckor, men hon använde största delen av tiden till att bråka med sin dator, ringa till någon som skulle hjälpa henne med den och att vara allmänt vresig och frånvarande. Hon mätte mitt blodtryck med ena handen medan hon talade i telefon med it-stödpersonen med den andra. Jag tog det ganska lugnt och nappade trots allt på hennes förslag om magnetbehandling (möjligen humbug, men knappast till skada) och en egyptisk salva som faktiskt lindrade värken på kvällarna, men som sagt tog tröttheten över ändå medan resan led. Från Pärnu åkte vi, via den fantastiska simstranden Tuhkana på Ösels norra kust, till Lause.

Tröttheten ja, den tolkade jag som en ond cirkel av hettan (över 30 grader hela tiden) som ledde till aptitlöshet som i sin tur gjorde att jag inte hade energi. Jag hade inte ens lust att dricka särskilt mycket öl trots att en veritabel virvelvind av goda, lokala Hand Crafted Beers svept över Ösel just den här sommaren. Jag gick ner i vikt också. I Kuressaare, den enda staden på Ösel, fick jag lov att gå in i en butik som sålde bälten och be dem göra ett nytt hål i mitt så att byxorna skulle hållas uppe.

Jag njöt ändå av vistelsen, vi gjorde traditionella utflykter, M (d.y.) var med oss hela tiden, M (d.ä.) och hennes pojkvän S kom ner med buss och stannade flera dagar. L hade vid det här laget flugit ner till Ghana för att jobba med aidsforskning, mera om hennes äventyr i hennes dagbok. P var upptagen som hjälpledare på ett av sommarens Prometheusläger.

Lite irriterade blev nog de andra över att jag var så slö, pustade så mycket och klagade tidvis. Jag somnade på dagarna på stranden eller i sängen och var allmänt taget ganska frånvarande ibland. Värken lättade dock småningom, vi delade på körturer och jag undvek att bära tunga saker med min onda arm, jag lärde mig hyfsat bra att spela favoritspelen kubb och badminton med vänstern. Aptiten blev bara sämre, men jag försökte beställa/ta bara lite mat från början och äta upp så gott det gick. Att lämna mat ökar min stress, så har det alltid varit, det är mot min uppfostran och moral.

Vi kom hem från Estland sent på tisdag kväll den 5 augusti. Onsdag packade vi upp, åkte för att klippa gräs och fixa litet i gamla huset i Sjundeå, jag blev anfådd förstås, men orkade någorlunda.

Torsdag 7.8 blev en märklig dag, Jessica åkte tidigt på morgonen tillbaka till Tallinn för att hålla ett anförande på fredag i samband med ett tvådagarsseminarium. Jag var banläggare för Länsirastit, en motionsorientering som min förening OK77 ordnar på torsdagar för att bjuda på bra träningsorientering med anmälan på plats, öppen för alla mot en blygsam startavgift och med banor av olika längd och svårighetsgrad. För föreningen innebär de en liten inkomstkälla, jag hörde till teamet i tur att ställa upp med talkoarbete. Banorna hade jag planerat och låtit trycka redan före avfärden, men det konkreta arbetet med att lägga ut och ta in kontrollerna höll på att bli min död, bokstavligen.

Det var igen 30 grader i skuggan då jag på förmiddagen började lägga ut kontrollerna. Jag kände mig trött nästan från början. Vattenflaskan jag hade i ryggsäcken tömdes snabbt och jag måste lägga om taktiken. Orienteringen gick i ett urbant område i Esbo centralpark med start och mål vid Olarin koulu på Olarsängen. I normala fall skulle jag njuta av promenaden och motionen, tid hade jag gott om, de första startande skulle komma efter kl 16. Jag studerade kartan med nya ögon, nu för att se hur nära kontrollpunkterna jag kunde komma med bil. Jag flyttade bilen ett par gånger och förde ut en klunga kontroller i gången.

Då bara kontrollerna närmast tävlingscentralen återstod åkte jag hem och duschade, fyllde flera vattenflaskor, tvingade i mig en banan och en näve nötter – just det, fortfarande ingen aptit alls – och körde de 7 kilometrarna tillbaka till tc. Jag hade precis lagt ut de kontroller som återstod då tävlingsledaren A och de första ivriga orienterarna dök upp. Allt var klart för start kl 16:00, även om vi officiellt öppnar tävlingen först 16:30, men vi brukar vara hyggliga mot entusiasterna.

Att i shorts föra ut de fyra kontroller som låg på 400 meters radie från tc gjorde mig helt genomsvettig. Luften var extremt tung och fuktig, vilket snart fick sin förklaring. Ett häftigt åskväder drog över tävlingsterrängen. En del som kört in på parkeringen med avsikt att delta åkte hem, några som hunnit starta avbröt då blixten slog ner i berget skrämmande nära. Jag tänkte att det var synd att föreningen förlorade startavgifter, många vände om och flera åkte inte iväg hemifrån alls den eftermiddagen. Synd, för efter den korta åskskuren blev vädret perfekt.

Starten stänger klockan 18:30, men vi är flexibla också här. Lite före sju hade vi släppt iväg de sista, tio över började jag sakta gå in i skogen igen för att plocka in kontroller, börjande från dem som bara använts i början av de svårare banorna för mera erfarna orienterare. Jag märkte att jag genast blev trött, trots att regnet gjort luften syrerik och sval. Jag kom ihåg att jag lovat Jessica att ”följa upp det där med blåmärkena” och klockan 19.12 ringde jag från skogen till Aavas tidsbeställning. Jag fick en tid till följande dag, fredag 8.8 kl 12:30, till läkare nummer sju M.V., som visade sig vara min ”egenläkare” på Aava – som jag aldrig tidigare träffat!

Halkan efter regnet i skogen var förrädisk. Såhär efteråt har jag funderat vad som hade hänt om jag slintat och slagit huvudet. Det jag inte visste då var att mina trombocyter var farligt låga, under 10, viket betyder att ett sår, blåmärke – för att inte tala om en skallskada – antagligen inte hade läkt. Jag var ensam, trött och nästan svimfärdig i skogen.

Jag behövde ändå inte ta in alla kontroller, vi delade på uppgiften med en klubbkompis. Igen använde jag bilen för att komma möjligast nära mina och nu hade jag tillräckligt med vatten med mig.

Följande dag, en dag jag aldrig kommer att glömma, fredagen den 8 augusti 2014, redde jag ut det sista kring Länsirastit, returnerade material och började ta mig med tåg mot Västra Böle och Aavas mottagning. M.V. tog emot mig, tystlåten men saklig. Jag frågade om blåmärkena, som fortsatte att dyka upp trots att det var nästan två veckor sedan jag helt slutat med värkmedicin.

- Nog kan den effekten sitta i 3-4 veckor, sa han, vilket samtidigt bekräftade att L hade haft rätt i sak.

- Hur skulle det nu vara att ta blodprov ändå, när jag en gång är här, sa jag. Jag har i och för sig inte fastat, har alltså ätit frukost.

- Nog kan vi ta stora blodbilden, sa han, först en aning motvilligt, men började så småningom tycka om idén och menade att fasta inte var relevant här, eftersom vi varken var ute efter diabetes eller kolesterolhalter. Vad vi var ute efter visste kanske ingendera av oss, men möjligen fick han nån misstanke under vår diskusson trots allt.

Jag är glad att jag insisterade på blodprovet. Serendipitöst, som min kära mor Agneta skulle säga. *)  Blodprovet skulle skickas längre bort till ett centrallaboratorium, men tydligen görs vissa grundläggande analyser redan på hälsostationen. Min läkartid hade tagit slut 12:50 och klockan 13:02 ringer M.V. och frågar en aning andfått om jag hunnit långt.

- Nej, till Böle station bara, svarde jag.

- Kan du komma tillbaka… jag vill ge remiss till sjukhus… och undersöka om det här kan stämma… dina trombocyter är 8 (miljarder per liter blod, fick jag lära mig senare, då alarmgränsen är 20 och 150-400 normalt). Var bor du, vilket sjukhus…?

- Grankulla, så det blir väl Jorv då?

- Ok, jag börjar knacka på en remiss dit, kom upp, jag lämnar dörren på glänt.

Han undersökte mig lite till, intresserade sig för röda prickar på bålen och låren (som jag trodde berodde på att det var ytor som var ovana med den mängd sol de fått på sista tiden) och blev allt mera övertygad. Jag frågade vad låga trombocyter kunde bero på, men han slingrade sig och talade om komplexa symtomkombinationer. Han ville kanske inte ta orden ”leukemi” eller ”cancer” i sin  mun, kanske visste han verkligen inte. Oberoende handlade han raskt när det behövdes, tack för det M.V.!

Här kommer en till serendipitet: då jag kom till Jorv, dit jag åkte i lugn och ro med tåg till Grankulla där jag bytte till buss 109, visade det sig att dejourerande läkaren M.S. var tidigare överläkare för hematologen här i Mejlans! Hon kunde med vana ögon avläsa mina preliminära testresultat och fatta ett snabbt beslut: ”Eftersom det börjar bli veckoslut skickar vi dig till Mejlans, vi hinner inte få bromsmedicin hit till Jorv, men där finns. Jag har redan reserverat ett rum åt dig, orkar du gå till ambulansen om vi beställer en?”

Jag log och sa att jag kommit hit med tåg och buss och att min dotter M kan köra mig till Mejlans, vilket hon också gjorde. Jag tänkte också på vad jag gjort föregående dag. Vi tittade in därhemma i Grankulla och jag plockade ihop några saker, tandborste och byteskläder. Jag kände mig fortfarande i ungefär samma skick som jag varit i två-tre veckor.

Jessica, som varit på seminarieresa i Tallinn, kom precis samtidigt till Mejlans som M och jag, vi hade sms:at en del. Eftersom det var sent på fredag kväll blev det medicinering och i säng, ryggmärgsprov för fastställande av ordentlig diagnos först på måndag, det fanns ändå inte möjlighet att få dem analyserade tidigare.

Det visade sig att M.S. inte träffat helt rätt med sin preliminära diagnos, men att den bromsmedicin hon ordinerat inte heller gör någon skada i andra fall, vilket hon också sa innan vi skildes på Jorv. På måndagen gjordes ganska besvärliga ingrepp för att få ut ryggmärg och samma eftermiddag fastställdes diagnosen.

Under hela tiden här, en vecka snart har jag fått sakkunnig, vänlig och informativ vård. Personalen gör allt för att man ska ha det så bra som möjligt, under rådande omständigheter. Axeln har jag inte alls haft ont i.

Axeln ja, samtidigt boven och hjälten i dramat. Å ena sidan tänkte jag i juni att det var den gamla jobbiga axelåkomman igen och inget annat. Å andra sidan var den så illa däran att jag faktiskt kontaktade läkare – sju gånger – och till sist insisterade på blodproven. Men det var nog blåmärkena och löftet jag gett Jessica som avgjorde saken slutligt.

Tillägg: klockan 9:17, c. en timme efter att jag publicerat bloggen fick jag ett textmeddelande från FRK:s blodtjänst: ”Hei! Veriryhmääsi tarvitaan tavallista enemmän. Luovutathan vielä tällä viikolla…” osv. med platser öppettider mm. Lite kusligt, tycker jag, men samtidigt tänker jag att systemet fungerar.

*) Mera om serendipitet i Agneta von Essen: Hur bär man ett namn?, eget förlag 2012 och Året runt på en höft, dito 2013.

38 Responses to “Leukemi”

Du är en modig och stark karl och vet att du ska ge allt vad du har. Också i fortsättningen skall jag stå vid din sida.

Hej Kristian!

Vi tänker alla på dej! Igår hade vi Peik här på middag, det är jätteroligt att han och Alvtina nu är skolkamrater. Peik spelande suveränt på Vasias lilla gitarr och det var toppen att få ha honom här en stund.

kram från milena och andrej

Kämpa på. Har inte träffat dej på 20 år men vet ändå att du har styrka i dej.
Har börjat med junjor orientering här i
Mellersta Finland :)
Kram Pia

Helt osannolik historia, hur irrationellt det än låter höll jag på att börja skratta när jag läste om dina orienteringsstrapatser. Jag kan bara tänka mig hur tufft det det känns för dig och familjen. Lyckligtvis har läkarvården gått framåt, så att man kan behandla dylikt effektivt. Om det är ngt jag kan göra så tag kontakt!
Mikael

Orka kämpa, vi står bakom dej!
Mor och Far

Käraste vännen!
Det var bedrövande läsning, fint att du har orkat vara så detaljerad och samtidigt lite rolig, faktiskt!
Försök hålla dig vid gott mod, läs (om du orkar) bara roliga och positiva böcker, se komedier, skratta om du kan! Framför allt, bli frisk!
Jag såg pressbilder av Jessica häromdagen och undrade varför hon såg så sorgsen ut! Eller var det ändå arkivbilder?

Jag tänker på dig/er!
Kram,
Atti

Styrka och positiva tankar till hela familjen!

Tack för att du delar med dig av din historia, det hjälper många. Och ni fokuserar ju på bra saker, det öppnar upp för de samma.
Det är många som har er i sina tankar och aftonböner.

Att du skrivit så här inlevelsefullt trots allting berättar om din typ av ”fötterna på jorden” -inställning som är värt att lyfta på hatten för. Du klarar det här nog!

Fint att du är i goda händer och håller
humöret uppe! Varma tankar och hälsningar!

Puck.

Tack för att jag har fått läsa detta. Jag bor i Stockholm, om det finns något enda jag kan göra för dig eller din familj, så låt mig veta.

Jag kommer att be för dig.

Charlotta

En trilleraktig historia!
Skönt att vården är på en hög nivå,
vi hoppas att behandlingarna ger önskat resultat!
Kämpa och håll humöret uppe! vi vet att det är tungt både för dig och för familjnen!
Vi är med!

My o. Kim

Styrkekram till dig och din familj! Tråkigt att ni drabbas – krya på och kämpa på!

K
So sorry to read your update. My heart goes out to you and your family. Stay strong, insist on being involved and informed on your care – to the point of being obnoxious.
You and your family will be in my prayers and thoughts. Lots of love and strength to you.
Jonna

Otroligt starkt och imponerande att du klarar av att dela dina erfarenheter på ett så detaljerat och också fint sätt. Jag är säker på att du har den rätta inställningen och styrkan som krävs för att gå igenom detta!

Kämpa Kiha, det finns ännu många kontroller att föra ut o hämta in. Du e en sann fighter.

Kiha,

Ring när du behöver stamceller. Jag bär dom alltid med mig.

h

PvE & co

Kristian

Sanat eivät riitä kuvailemaan sitä, mitä nyt haluaisin sinulle toivottaa, joten on tyydyttävä vain sanomaan: Hurjasti voimaa ja lämpöä sinulle ja perheellesi. Sama päättäväisyys ja henkinen vahvuus, jota osoitit koko kesän, tulee kantamaan sinut tämän rankan koettelemuksen yli.

Ystävällisin terveisin

Ville

Ödesbroder Kiha!
Jag tillönskar dig styrka i själ och kropp under den kommande tunga tiden. Ibland sjunker man in i ett tillstånd då det bara finns man själv, cancern och behandlingen. Ibland reser man sig en stund och kan inse vilken salig tur man har som är omgiven av de kära som vill stå en nära också i en sådan här ofattbart vidrig situation.
Jag trodde aldrig jag skulle använda detta uttryck offentligt eller ens i de mest slutna av kretsar, men nu, Kiha, vill jag sända dig mina innerligaste styrkekramar!
Tom Ahlfors

Det mesta man vill försöka säga låter plattare än man skulle vilja. Omtankar och de krafter du behöver önskar jag dig. Modigt och viktigt att du låter andra ta del.

Martina

Kiha! Kan inte nog säga hur hemskt det kändes att läsa om din sjukdom. Vi pratades ju vid på LR förra torsdagen och du såg inte alls sjuk ut och du hade varit och fört ut kontroller. Det visar att du har en vilja av stål och en kämpaanda av guds nåde. Med den viljan och kämpaandan samt med din pragmatiska inställning kommer du att klara det här. Vi tänker på dig och din familj och hoppas att ni alla orkar kämpa er igenom den här svåra tiden!
Kämpakramar från Annika & Jori

Voimia! Luin Michaelin blogista tästä, enkä osaa muuta sanoa kuin voimia taisteluun syöpää vastaan. Olen itse nähnyt lähipiirissä parikin taistelua syöpää vastaan, ja taistelufiilis on tärkeää pitää yllä, vaikka se varmasti vaikeaa onkin. Lämpöä ja voimia, terveisin Tuomas.

Hej Kristian

Kämpa på! Du tar dig igenom detta ! Önskar Tom med Hermelin teamet i Stockholm

Styrka och kram. Hilkka

Morjens Kiha.
En tyst tankepaus beskriver kanske bäst situationen just nu – efter att ha läst ditt inlägg. Tack för inlägget. Kanske bra för var och en att stanna upp och ge hälsan och kroppen en tanke. Kämpa på o håll humöret uppe. Hälsningar, Pelli

Kära Kiha,

Önskar dig och din familj all kraft ni behöver, vi är med er!

Emppu & Lotta o flickorna

Kära Kiha! Tack för din fina beskrivning, vi tänker mycket på dig och hela familjen. Tveka inte att höra av er om det finns något vi kan göra! Många kramar från oss alla, Ida med familj

Önskar dej krafter att kämpa med din svåra sjukdom. Tur att du fick hjälp i tid – trots allt :)
Den där axeln är jag lite mer intresserad av (har själv ett axelbesvär + höjd CRP), fast det knappast kan vara frågan om något så allvarligt som i ditt fall. Kämpa på!

Kusin! Vi har inte setts på länge men du är i mina tankar och böner. Fin fin blogg.

Hej Kiha,

hörde om detta idag av Heini, vi var på länk tillsammans. Allt gott, och massor av styrka i din kamp.

Hej Kiha.

Vilken j-a otur.Behandlingen blir tuff men du klarar den!
Varma hälsningar från Stina och Pertti Virkola

Voimia sinulle ja perheellesi Kristian. Kerroit sairaudestasi sinulle tyypilliseen tapaan, avoimesti ja asiallisesti. Toivon, että voitat taistelusi. Maailma ympärilläsi tarvitsee sinua.

Det var väldigt rörande att läsa din historia. Och fint att du kunde dela med dig så i detalj. Du är en fighter, kämpa på!
Vi stöder dig.

Kära Kiha,
Tack för din detaljrika och klarläggande beskrivning av situationen! Med dig i tankarna, och ställer gärna upp om det är något vi kan hjälpa till med. Stor kram, Nike med familj

Kiitos tästä ja paljon voimia sinulle, perheellesi ja läheisillesi! Ni är i våra tankar.

I just heard from Martina and found your blog. I wish you the very best and offer medical advice from colleagues here at the Dana-Farber Cancer Center in Boston where the first successful treatment for leukemia was discovered. You had a tough and traumatic experience and need all your resources to continue the positive outlook to your diagnosis and treatment.
warm wishes Carl F

Surt,
kämpa på!
,Staffan

Kiha,
massor med krafter, mod och varma tankar skickar jag dig.Du klarar det, orka kämppa på!!
Miki

Something to say?